Alltså, jag är så trött att jag ser i kors men jag vill inte gå och lägga mig för jag vill njuta av att jag är hemma och att det är fredag och att jag är ledig och kan vara vaken hur länge jag vill. Men jag kommer nog att somna snart. 
 
 
Jag påbörjade det här inlägget för tre timmar sen, men har suttit i telefon och gjort en massa annat emellan och nu orkar jag inte skriva, men jag klickar in när jag vaknar och uppdaterar er om läget. Lovar!
 
X
Jag vet inte om jag har talat om det här förut, säkert så har jag det, men det tål att upprepas. 
 
Jag verkar ha den inverkan på folk att de känner att de kan prata med mig. Alltså redan vid första mötet så öppnar sig folk och berättar ibland generande personliga saker för mig. Jag antar att jag ska ta det som en komplimang, men jag slutar aldrig att förvånas över detta. Som tex, härom dagen när jag flög tillsammans med en för mig ny kollega. Vi hade spenderat mindre än tolv timmar tillsammans och hon öppnar upp sig och berättar hela sitt liv för mig. Om hur hennes man bedragit henne under fyra år, att de inte delat sovrum på lika länge, saker som han har sagt och gjort mot henne. Hon berättade om hur hon, av ren svartsjuka (och lite galenskap) gjort de sjukaste sakerna för att få reda på var hennes man var och när han träffade sin älskarinna. Alltså ok. Nu delar jag en väldigt ytlig version av hennes story. Hon gav mig detaljer och då menar jag DETALJER om allt. Jag fick veta saker som jag faktiskt inte känner att jag behöver veta. Inte om en kollega som jag känt några timmar. Det blir konstigt. Det är konstigt. Jag märker hela tiden att folk vill prata med mig. Om allt möjligt. Och som sagt, det är ju positivt att de känner att de kan öppna sig och känner en "trygghet" i att dela saker med mig, men.... Jag glömmer bort mellan varven att det är så här, men så hamnar jag i situationer, typ nya jobb (som jag haft ett par de senaste året) och då kommer jag på det igen. Jag berättar typ ingenting om mig själv när jag möter en ny person. Det ska väldigt mycket till innan jag "öppnar" mig för nån. Så har det alltid varit och kommer nog alltid att vara. Varför liksom? Jag har några få, typ en eller kanske två, som vet det mesta om mig, men de allra flesta av mina vänner, vet bara det som jag vill att de ska veta och de känner alltså inte mig "på riktigt". Och det är precis så jag vill ha det. Positivt är också att de flesta verkar tycka om mig. Eftersom de känner att de kan prata med mig om allt så säger de ofta att de gillar mig. Tummen upp. Man vill ju vara en person som folk tycker om. Jag får också väldigt mycket "tjenis"-vänner eftersom alla dessa människor tycker att vi blivit bästisar. Ha ha. 
 
Nu är jag i Oslo. På ett snyggt hotell i stan. Det är kallt som satan även här och värmen tycks inte fungera i mitt rum, men jag har tagit en lång och het dusch och ska nu äta en sallad som jag hade med mig innan jag hoppar i bingen och man sover gott när det är svalt. 
Jepp, tidig pick-up även i morgon. 05.10. Sen. Är. Det. Över för den här gången! Nästa vecka har jag bara sena flighter och hurra för det. Då kan jag sova ut på morgnarna, träna och komma in i nån slags vanlig rytm igen. Allt blir upp och ner när man reser så här. Framförallt så är jag så ledsen för att träningen blivit lidande. Jag som äntligen kommit igång. Men jag har varit så trött när jag slutat jobbet att jag helt enkelt inte pallat. Igår gjorde jag dock 150 squats och 50 push-ups på rummet innnan jag somnade, men det kallar jag inte träning. Man vill ju få upp flåset och svettas för att det ska räknas. Men aset fick sig en omgång i alla fall ;-)
 
Försökte fånga utsikten på flighten över hit. Jag tröttnar aldrig på den. Bilderna blev dock inte så bra....
 
Det är ännu en bra grej med det här jobbet. Vi får se solen varje dag. För oavsett vädret på marken så skiner solen i luften och det är ju fantastiskt! 
 
Jag ser att de har filmkanaler här. Kanske ska kolla en film. Eller så lyssnar jag på en pod. I säng ska jag nu snart i alla fall. 

X
 
 
Sitter i ett rum som nästan känns som att man är hemma hos någon.

 
Alltså inte som ett hotellrum utan som ett  rum vilket som helst.
 

Det är jättemysigt.




 Vi har precis varit ute i snöstormen och införskaffat lite middag. Idag blev det sushi.

 Det är riktigt mysigt här! 
 


Jag trodde ju att vi skulle till Oslo idag, men det skulle vi inte. 

Kan ni gissa var jag är? Oslo blir det imorgon.
 

När vi landade här för nån timme sen var det full snöstorm. Vi var tvungna att gå från planet in i terminalen och jag trodde på riktigt att jag skulle blåsa iväg. Det var samma sak i morse, när vi lämnade Helsingborg. Det hade snöat massor och plogbilarna hade inte hunnit ploga så det var knappt så att vi kom ut till flyggplatsen.
 
Spenderade fyra timmar på basen på Arlanda idag. Det var faktiskt kul för jag träffade flera stycken av mina kursare som jag inte sett sen vi blev klara. Vi hade en hel del skvaller och bestämde att vi skulle försöka ses snart. Så som man alltid säger. "Åh vi måste styra upp något". Sen går det typ ett år.. :-)
 
Jag längtar hem lite nu faktiskt. Som jag skrev igår har vi ju det asmysigt och det känns som att vi är på semester, men man vill ju vara hemma. Sova egen säng. Ha sina saker. Det här med att bo i resväska. Inte min kopp av te. I alla fall inte när man bara stannar en natt på varje ställe. Så man packar upp och ner allting hela tiden och tillslut får man inte ihop väskan för att den är så jävla dåligt packad och man liksom bara pressar ner all skit när man ska iväg. Ikväll tänker jag att jag ska styra upp det. Jag har ju i vanlig ordning packat alldeles för mycket som jag inte använder, men man vet ju aldrig. Nästa vecka ska jag packa smart. Och varmt. Fast det är kanske är lite varmare då. Läste i Bladet att Rysskylan är på väg bort. Redan på fredag blir det varmare. Eller "varmare" Det ska ligga runt nollan. Men det är ju ok. 
 
Nu tror jag att jag ska ta en dusch och sen bränna några avsnitt av Breaking Bad. Fast först lite Tabata. Har knappt tränat nånting alls den här veckan. Inte alls bra! X